Deppig

Har laddat ner Drömmen om ett barn, så jag sitter och tittar på det. Blir väldigt deppig när jag ser detta programmet, men jag måste bara se det. Känner så väl igen mig i parens kamp om att få ett barn. All frustration och besvikelse, men samtidigt glädje för dom som det går bra för.

Jag och min älskade sambo har försökt få barn i 18 år. Vi har två spontan gravidieter bakom oss, som båda slutat med missfall. Det första missfallet var i vecka 13, fostret hade tillbaka bildats. Andra graviditeten visste jag inte om. Hade problem med blödningar så fort jag gjorde något ansträngande. Fick utskrivet tabletter för att få igång min menstruation och den kom utan några problem. Fick även en tid för UL för att se så att allt såg bra ut. Där visade det sig att jag var gravid i vecka 8. Men det visade sig också att fostret inte levde och man visste inte hur länge det varit så. Det blev skrapning samma dag för mig.

Mellan dessa två graviditeterna gjorde vi 2 misslyckade IVF. Detta var en tuff tid. Jag mådde väl inte så bra av alla hormoner. På dessa 2 försök blev jag plockad på 38 ägg, 18 första gången och 20 andra gången. Kan säga att jag kände mig som en upplåst kossa. Det var iofs inte så konstigt med tanke på hur mång ägg jag producerade. Tyvärr så blev jag jätte sjuk vid på insättningarna av ägg. Första gången fick jag en maginfluensa som hette duga, spydde var 20:de minut i 3 dagar. Vid andra insättningen blev jag jätte förkyld med hög feber. Tror att detta gjort att min kropp inte orkade ta emot äggen.

För ett år sen blev jag opererad i min livmoder. Hade en missbildning som skulle tas bort (även denna kan ha gjort att äggen inte kunde fästa i livmpder). Jag hade en tapp/hinna som delade min livmoder i två delar. I slutet av operationen gjordes det en spolning av mina äggledare. Det visade sig att dom är helt igenväxta. Där rök min dröm att bli gravid. Men läkaren sa att det kunde också vara så att äggledarna var jättesvullna efter operationen. Jag kan hoppas att det är så.

Än har inget hänt, men skam den som ger sig. Visst så börjar min ålder att ligga mig i fatet. Jag blir ju trots allt 40 år om 3 månader.

Utåt sett se det ut som jag accepterat att jag/vi inte kan bli föräldrar på naturlig väg, men inom mig så har jag inte det. Jag blir så ledsen varje gång någon i min närhet berättar att dom är gravida. Detta sliter så i mitt hjärta. Visst så gratulerar jag, men jag gråter inombrds.

Jag kan säga att mina och min älsklings syskonbarn är det bästa som hänt. Jag är så glad att dom finns i våra liv. Visst så finns det en tagg i mitt hjärta, men så fort jag träffar dem så försvinner denna taggen. Jag ÄLSKAR dessa ungar över allt annat.

Vad skönt det var att får skriva av sig lite. Det är så många tankar och funderingar som snurrar runt i skallen. Visst så skulle vi kunna adoptera, med det faller på att vi inte är gifta. Vi har inga planer på att gifta oss inom den närmasta tiden. Sen tror jag inte att någon av oss skulle orka med den tuffa utredningen som man måste gå igenom för att få adoptera.

Visst så finns det både för- och nackdelar med att ha barn, men just nu så försöker jag att bortse från dem. Jag/vi lever för våra djur, de är våra barn.

Kram